Glad midsommar!

Jämtlandsroadtrip

Nu är vi (tyvärr) hemkomna efter vår en vecka långa roadtrip i Jämtland, jag och mamma. Storsjön runt kan man säga att det blev och jag tänkte här bjuda på en resumé.

Det första och allra mest fantastiska som hände på hela veckan var att vi var och hälsade på Molins alpacka i Hoverberg. Vilket underbart välkomnande vi fick! Vi blev bjudna på kaffe, vi blev visade alpackorna och fick hur mycket information som helst! När jag berättade att vi drömmer om en egen liten gård med några alpackor blev vi erbjudna att komma upp nästa vår och vara med på klippningen. Ska bli sååå kul! Vilka goa människor...

Och vilka goa djur! Lugna, nyfikna och väldigt sociala. Och supergulliga läten har de. Brita, som tog emot oss, sa att "de väcker känslor" och det stämmer verkligen. De stora ögonen med sina långa ögonfransar är verkligen uttrycksfulla. Ja, ni hör. Jag är kär!

Efter besöket i hagen fick vi dessutom känna och klämma på all fin ull. Den är, som ni såklart vet, hur mjuk som helst. Och den luktar ingenting eftersom den inte innehåller lanolin som fårull gör.

Två kilo ull fick följa med oss hem. En påse vit och en påse svart (det är så häftigt att de verkligen kan bli kolsvarta) och det ska bli väldigt spännande att prova spinna den sedan.

Tusen tack igen till Brita och Anna-Klara för att vi fick komma och titta, det gjorde hela vår resa! (Och den som inte får nog av alpackor kan spana in min instagram för där finns ett par bilder till...)

Efter detta åkte vi upp till en fjällstuga i Gräftåvallen, där vi tog en rejäl dagstur ena dagen. På kvällarna satt vi och stickade och mös i stugan. Hur mysigt som helst!

Uppe på fjället passade vi också på att ta snajdiga foton av den färdiga Fjällbeteskoftan. Men de får ni se i ett annat inlägg...

Efter fjällturen tog vi en vända till Åre eftersom mamma aldrig varit där. På vägen tillbaka besökte vi Rista-fallet såklart (snart har hela familjen en varsin bild framför det).

Sedan var det dags för den tre timmar långa turridningen på Aspås turridning, något jag fruktat lite för eftersom jag inte är någon storryttare precis, men som ni ser gick det ganska bra...

Jag lyckades faktiskt både galoppera och tölta med hyfsad framgång, men jag har fortfarande ont i ljumskarna!

Mamma, däremot är ju en van ryttare (rider en gång i veckan på sin medryttarhäst) så hon satt avslappnat i sadeln, även om tölt var nytt för henne också.

Efter ridningen åkte vi in och bodde de sista nätterna på Jamtlis vandrarhem i Östersund. Där fick vi det största rummet på hela vandrarhemmet och det var verkligen en smärre salong vi och hundarna hade helt för oss själva.

Sista dagen gick vi på själva muséet. Det var roligt, men bilderna blev inte toppen. Jag ska inte plåga er med halvskumma, suddiga bilder på broderier. Åk dit istället! Sen kan man köpa en fin yllebroderisats i shoppen också, det gjorde jag!

I lördags började vi den långa färden hem, deppiga som få... Som tur är hittade vi en till alpackagård utanför Sandviken, Adora alpacka, där vi gjorde en snabbvisit. Jag gick inte lika bananas där, utan fick med mig ett halvt kilo brun ull och en hel drös nya foton...

Nu lider vi av stor hemkomstdepression. Tillbaka i betongförorten och trängseln på tunnelbanan är inget man längtat efter precis. Inte heller att tvätta bilen, vilket återstod att göra igår.

Om vi inte var övertygade innan så är vi det nu. Det är Jämtland vi vill flytta till! Nu återstår "bara" allt det praktiska...

Glad midsommar!

En helg med mig

Livet är ju som sagt lite sisådär just nu. Eftersom det är mycket att tänka på och mycket att bearbeta så bestämde jag mig för att ta några dagars ledigt och åka ut på Vindö för att kunna höra mina egna tankar lite bättre.

Jag har bara umgåtts med mig själv och med Lilleman såklart! Tagit långa promenader och suttit och myst framför brasan...

Och så har jag stickat förstås! Hur mycket som helst! Och, tro det eller ej, men Hammerdalsvantarna är faktiskt färdiga. Nu ska jag bara blocka dem så ska ni få se mer av dem sen.

Vila i frid min älskade Harpa

Det här året slutade på sämsta tänkbara sätt. Min bästa vän och älskade prinskorv Harpan är avlivad. Han har de senaste veckorna börjat bete sig underligt och blivit aggressiv och utåtagerande, vilket han ju aldrig varit förr. Veterinären spekulerade om eventuell hjärntumör, men jag kände att Harry redan varit med om så mycket i veterinärväg att han inte skulle behöva gå igenom några mer jätteutredningar och eventuella operationer. I fredags blev läget ohållbart då han försökte hugga allt som kom i hans väg, så i lördags somnade han in i min famn.

Sorgen och saknaden är så obeskrivlig. Jag har aldrig varit så nära en annan levande varelse som jag varit med denna hund. Det finns inga ord som kan förklara hur mycket jag älskat honom och hur tomt det är utan honom.

Vila i frid min älskade prinskorv, matte kommer aldrig glömma dig. <3

God jul!

Från oss alla...

... till er alla... En riktigt god jul!

Pinocchio

Nu är jag hemkommen från diverse landet-vistelser och annat som vi hunnit med. Och inte bara det, jag har även hunnit impulsköpa en ny hund!

Pinocchio heter han och är, som ni ser, en likadan som Harpan. Fast denna är en minivariant. Nu är han fem månader och ville bo hos oss...

Jag fick ta hem honom på prov i några dagar först för att se hur Harpan skulle hantera att få en lillebror...

Som ni ser så har det gått alldeles utmärkt! Harpan tar det hela med förvånansvärt stor ro och utan att blinka upplåter han halva sin korg till den nya lilla krabaten. <3

Så, det var inte mycket tvivel kvar. Idag var jag och skrev på pappren så nu är han min på riktigt och vi älskar varandra! <3

Nu har jag bara en veckas semester kvar, men nästa vecka blir ju bäst för då är det dags för Stickstämma utanför Åre! Vilka mer ska dit?

Hemma från paradiset...

Jahapp, då var det roliga över och jag lider av post-Sälen-depression tror jag... Sju dagar av sol (lite för mycket av den varan för en rödhårig typ som jag) och skidåkning.

Både på längden och på tvären. Malena åkte nästan 8 km första dagen med bara lite Toblerone som muta...

Och dessutom blev hon uppflyttad en nivå i skidskolan eftersom nybörjargruppen var alldeles för lätt för henne efter att bara ha åkt slalom i två dagar. (Tänk om man själv lärde sig nya saker med den hastigheten).

Hundarna var med också såklart! Fast de var mest hemma i stugan, även om Dottie med framgång provade att åka längdskidor en gång. Avslutningsvis fick alla medaljer, även hundarna. Bäst var Harrys. Han fick medalj för trogen väntan på matte...

Så, adjö paradiset för denna gång. Jag hoppas vi ses igen nästa år...

Fast jag hade faktiskt hoppats på lite mer vår här hemma i Stockholm! Det syns knappt någon skillnad alls i snötäcket på tomten från när vi åkte. Nästa helg ska jag på min allra första trädgårdsmässa, men det känns väldigt avlägset med trädgård nu när det är så kallt. Nä, nu vill till och med en vinterälskare som jag ha vår!

Marsma

En marsma är som en liten väska/påse som man kan lägga sina sysaker i och sedan rulla ihop med hjälp av det långa locket. Ända sedan jag såg marsmor (heter det så i plural?) hos Elin för första gången så har jag velat ha en själv. Men inte bara det, jag ville ha en som min farmor gjort. Så jag önskade mig en...

Och nu har jag fått den! Hur den skulle se ut och pyntas fick farmor bestämma helt själv och det blev tema Harry. Först ett korsstygnsbroderi gjort av ett foto jag tagit på Harry för några år sedan och sedan några av hans smeknamn (kär hund ni vet...) och hans efternamn (Egerö-hund). Jag är superglad!

På baksidan står en sanning som vi alla som någonsin börjat brodera kan skriva under på: Broderi kan ge beroende. Så sant! Och visst borde sysaker komma med varningar, precis som cigaretter eller alkohol...

Insidan är gjord av röd sammet med stråk av tjockare tyg där man kan förvara sina nålar. Praktiskt till tusen! Och nu när jag fotat den ska jag börja inreda den på riktigt. Tack farmor!

Men först ska jag försöka bli frisk. Jag vaknade igår morse och kunde inte öppna ögonen. Ögoninflammation med andra ord. Och det är verkligen inte min grej för jag kan inte med ögondroppar. Jag kan inte ens titta på när någon annan tar ögondroppar. Så fånig är jag!

Harpan

Har fått lite skäll för att Harpan inte synts så mycket i bloggen på sistone och för att jag inte uppdaterat er angående hur det går med hans blindhet (om den kan ni läsa här). Därför ska jag nu dedikera ett helt inlägg till min fantastiska tax!

Han är nu alltså i princip helt blind, min lilla prins. Jag anar att han ser en viss skillnad på ljus och mörker för han blir mer osäker när det är mörkt och vore han helt blind tycker man ju att det kunde kvitta...

Trots detta klarar han sig alldeles galant! Man får tänka på att inte ställa saker i vägen för honom. Om man öppnar en skåpsdörr hemma måste man komma ihåg att stänga den igen, annars går han in i den osv. Likaså får man styra honom lite när han är ute och går i koppel, annars är det risk att han traskar rätt in i saker och ting.

Lustigt nog klarar han sig bättre när han går lös. Det är som att han tar mer ansvar för sig själv då och inte litar så mycket till mig som förare, för han går sällan in i saker när han är lös. Sen har han lärt sig till exempel kommandot 'trappa' och 'sten'. Säger man det så stannar han upp och känner efter vad för hinder det är han har framför sig. Det hela började med att han alltid snubblade på samma sten på vår morgonpromenad och varje gång råkade jag för sent utbrista 'sten'! Efter ett tag märkte jag hur han stannade upp när han hörde mig säga det så då började jag säga det tidigare, när han närmade sig stenen. Fungerar perfekt!

Som ni ser så simmar han till och med fortfarande glatt, men bara på ställen där han har badat förr och där han känner igen sig.

Vad han däremot inte alls är så förtjust i är att vara inne i stan eller på liknande ställen där det är mycket folk och många intryck på samma gång, så det försöker vi undvika. Eftersom hans andra sinnen tydligt har förstärkts (speciellt lukten) så tror det blir lite överdos av sinnesintryck i sådana lägen. Vi håller oss mest hemma i förorten, förutom när han ska passas av farmor!

Jag blir även lite orolig för hur det ska gå nu när vi flyttar. Vi flyttar ju till radhus i oktober och där hittar han ju inte såklart. Hemma här vet han ju precis var allting finns, men så blir det ju inte där. Dessutom är huset i två våningar så man får ta honom på armen upp och ner för trappan. Men, jag hoppas verkligen att han klarar att lära sig hitta på nytt om han får göra det i lugn och ro och i sin egen takt.

Så, håll tummarna allihop för att det ska gå bra för min älskade prinskorv och för att vi har många lyckliga år framför oss! <3

Harpans nya tröja

Minns ni tröjan som mamma stickade till Harry förra vintern? Hur som helst är den alldeles utsliten nu och därför har hon stickat en ny åt honom:

<3

Inte lika fräsiga flätor kanske, men betydligt bättre passform på korvhunden. Hon har använt sig av ett mönster med det fantastiska namnet Wurstwärmer, men har, som ni ser, stickat den i resår istället för slätstickning.

Tack mamma!

Helenas iPhone-fodral

Ursäkta min anonymitet i cyber just nu, men jag ska lämna in en hemtenta på fredag som jag sitter och intensivskriver på. I förra inlägget sa jag ju så kaxigt att jag skulle ägna helgen åt att göra klart saker. Nåja, det blev ju inte så mycket av med det, men en sak blev klar i alla fall, nämligen Helenas iPhone-fodral:

Ena sidan...

Jag påbörjade ju detta under kursen i Grannlåtsbroderi och bling bling som jag gick under hösten, och nu är det alltså äntligen färdigt. Mottagaren blev nöjd också, det är huvudsaken! Så här ser det ut på andra sidan:

Andra sidan...

Vidare måste jag bara berätta vad Harpan ställt till med i helgen när han var med mamma på hennes jobb. Mamma jobbar natt som undersköterska och fick ett larm som gjorde att hon var tvungen att stänga in hundarna i ett rum medan hon tog det. Vad hon inte tänker på är att hon har sin ryggsäck i samma rum, innehållande både levergodis och hundmat. Resultatet: mamma kommer tillbaka en kvart senare och då har Harpan lyckats bita sig igenom hennes ryggsäck och har ätit upp ett halvt kilo hundgodis samt en portion hundmat... Efter detta såg Harry ut så här:

<3

En personifikation av begreppet "food-baby" med andra ord... Efter att ha bajsat sex gånger på en och samma promenad var han dock någorlunda återställd, men det blir nog diet i några dagar till framöver.

Nu ska jag skriva vidare, så får ni ha det så bra så länge även om jag inte hinner kommentera så mycket hos er just nu!

Dottie m.m.

Tutelituuut...
Trumpetfanfar! Nu kan jag äntligen presentera vår nya familjemedlem, nämligen mammas nya lilla vovsegull Dottie:

Hon är en femårig Jack Russel-tik. Mamma har haft henne på prov nu i några veckor men har nu bestämt sig för att behålla henne. Det blir spännande för hon blir första tiken i vår familj, och hon är hur go som helst. Så go att hon är mest nöjd om hon får sitta på armen eller i knät hela tiden. Sånt gillar vi! Välkommen till vår flock Dottie, hoppas du kommer trivas!

I övrigt finns här en massa pågående projekt, men inget färdigt att vissa upp. Dels skymtar ju där en hjärtekatt som aldrig tycks få några ben. Dels är det en Hello Kitty-mössa till Malena. Den blir dock alldeles för stor så den måste repas upp. Jag började även med ett par Signe-vantar häromdagen, som också de blir för stora. Sedan vet jag inte om ni minns Selbudeath-sockorna som jag påbörjade i Florida? Även de blev hur som helst för stora och har numera repats upp och börjats om på (och är det svarta som syns på bilden). Vad har hänt? Kan jag inte sticka längre? Jag som brukar sticka för hårt jämt, har jag svängt och börjat sticka för löst nu istället? Suck...

Angående min Henrietta Maria Cardigan så har jag bara ärmarna kvar, men där har jag kört fast. Jag får inte ihop mönstret. (Som sagt, jag kan nog inte sticka längre...). Tur jag ska hem till mamsen ikväll så kanske hon kan hjälpa mig att reda ut det hela.

Sen har jag fått en award också av Annefia och Elin. Stort tack!

Till saken hör som vanligt lite frågor, som jag ska göra mitt bästa för att besvara:

1. Varför började du blogga?

Ja, som jag skrivit tidigare så började allt med att jag googlade på "broderiblogg" och hamnade hos Fiffel & tråd. Jag satt som förstenad och läste igenom allt Fiff hade skrivit, från det första inlägget till det sista. Sedan klickade jag mig vidare därifrån. Det var en fantastisk upplevelse att se hela denna värld som fanns där ute som jag inte hade en aning om!

I början iakttog jag mest på avstånd men redan efter ett par veckor kände jag att jag ville ta en mer aktiv del av denna värld och bestämde mig för att starta min egen blogg. På den vägen är det....

2. Vilka bloggar följer du?

Oj, jag följer många bloggar. Fler än jag hinner med ibland. Men det är nästan uteslutande hantverksbloggar av olika slag. Det är det jag är intresserad av.

3. Favoritfärg(er)?

He he, ja det måste ju bli svart såklart. Även om jag försöker klä mig i mer färg och framförallt göra färgglada saker så landar jag alltid i svart till slut i alla fall, möjligen grått...

4. Favoritfilm?

Oj, den var svår. Jag gillar (nästan) allt som David Lynch och Tim Burton gjort. Det är svårt att säga ensilkda filmer, men jag är väldigt förtjust i zombie- och splatterfilmer.

5. Vilka länder drömmer du om att besöka och varför?

Hm, ja mitt drömland nummer ett - Indien - har jag ju redan varit i (men jag skulle gärna åka dit igen). Jag vill åka till så många ställen, men ett drömmål är Jordanien eftersom jag vill se klippstaden Petra. Tidigare har jag varit lite skeptisk mot USA som resmål, men efter att varit där i våras så kan jag absolut tänka mig att åka dit igen och upptäcka andra delar av landet.

Sådär, och nu ska awarden skickas vidare till fem andra bloggar, vilket alltid är lika svårt. Men, eftersom jag inte får ge tillbaka till dem jag fick den av, så väljer jag den här gången...

Bad Mama Jama - som gör vackra smycken som jag tycker förtjänar större uppmärksamhet.

Jonna D - eftersom hon tagit sig tid att dra igång pysselstafetten och för att hennes blogg är så hysteriskt snygg.

Misemors hobbyrom - där kreativiteten sprutar och vars kommentarer alltid är lika gulliga.

Pysselstugan - eftersom jag är sååå glad över min lilla virkade japanska och min teckning...

Fröken Eko - vars blogg jag gillar så mycket att det är en av få som inte primärt handlar om handarbete som jag faktiskt följer regelbundet.

Nu har jag ingen koll på vilka av er som redan fått denna, men gör vad ni vill av den. Kanske kan den lysa upp lite i höstmörkret i alla fall!

På gång på stickorna

Här har semesterslöheten riktigt infunnit sig så det finns inget färdigt att visa upp. Men det innebär ju inte att man inte har ett antal projekt på gång. Minns ni följetongen med min lila sjal? Hur som helst har det blivit ett evighetsprojekt. Fast det går faktiskt framåt, om än långsamt...

Evighetssjalen

Man kan ju dock inte låta bli att starta upp nya projekt också och det senaste i raden är en Henrietta Maria Cardigan. Jag blev helt kär när jag hittade detta mönster och kände att jag bara måste ha en egen. Har hunnit förfärdiga ett halvt bakstycke:

Kanske världens finaste kofta?

I övrigt har jag hundvaktat Helenas Pinscher-tik Tezzla i helgen. Hon har en minst sagt något annorlunda sovstil...

Tezzla

Från och med i morgon åker vi ut på landet på Vindö och stannar där i två veckor. Jag kommer ha datorn med mig men jag kan tänka mig att min frekvens på nätet blir något mer sporadisk. Tills vi ses igen, ha det fantastiskt alla underbara människor där ute!

Blind leading blind?

Var hos veterinären med Harpan igår för att jag noterat att det verkar som han ser lite dåligt. På sistone har han börjat gå in i saker och inte hitta sin leksak när han busar osv.

Det visade sig att han har en sjukdom som heter Progressive Retinal Atrofi (PRA). Det innebär att han kommer vara helt blind om ca 6 månader - ett år. Det går inte att hejda eller bota sjukdomen på något sätt och i Harpans fall har den redan gått ganska långt. Han ser fortfarande, men inte mycket. Mattes lilla skrutt...

Pälskling <3

Veterinären gav mig dock positiva besked i det att de flesta hunar klarar sig bra som blinda och ganska lätt anpassar sig till ett liv utan ögon. Det är ju inte det sinne de använder sig mest av i alla fall.

Så jag hoppas på att Harpan kommer kunna lära sig leva med detta så att jag får ha honom kvar hos mig länge än!
Nu ska vi åka till Farstanäs för några dagars camping. Det gör oss säkert gott så syns vi i början av nästa vecka!

Födelsedagshund!

Världens bästa Harpan fyller (hela) sju år idag! Tänk vad tiden går fort när man har roligt, tyckte nyss han flyttade hem till mig... Grattis mattes pälskling!

Fölsehunden <3

För övrigt lyckades jag, med hjälp av Tina och Maria, få bukt med mitt lilla tekniska problem jag gnällde på häromdagen. Tackar för det kära bloggerskor!

.

Hundkavalkad

Tävlingsanmälningarna rullar in! Jätteroligt att ni vill vara med och delta och ännu roligare att läsa alla era svar! Flera av er har kommit med önskemål om att få se mer av Harpan här i bloggen. Självklart lyssnar jag på mina läsares önskemål så här ska ni få ett helt inlägg som bara handlar om hundar och ingenting om handarbete. Och ni ska inte bara få bilder på Harry, utan på alla mina hundar.

Vi börjar med Matsson, världens bästa Jack Trassel. Ända sedan jag var mycket liten har jag velat ha hund och jag började spara pengar till min första hund redan i fyraårsåldern. När jag var 12 år tyckte mamma jag var redo så då åkte vi och hämtade den 8 veckor gamla Jack Russel-valpen Matsson.

Lyckan var gjord! Jag satt hela det sommarlovet blixtstill på en köksstol med Matsson sovandes i knät. Jag vågade knappt vända sida i boken jag läste...

Matsson hängde med oss i 13,5 fina år och efter jag hade flyttat hemifrån hade mamma och jag delad vårdnad om honom. Han gick bort för snart tre år sedan och det kändes som att förlora en bror. Saknar dig Masse!

När jag var 18 var det dags för min första alldeles egna hund. Det blev en stor lillebror till Matsson, nämligen en schäfer - Lemmy.

Han var den snyggaste hund jag någonsin sett och han var min prins. Tyvärr var han också väldigt sjuk. Problemen började redan när han var 9 veckor gammal. Det som slutligen tog kål på honom var en medfödd, kronisk inflammation i hela mag- tarmsystemet som gjorde att han inte ville äta och ofta hade diarréer och kräkningar (därför gick han under smeknamnet Slemmy).

Vid tre års ålder gick det inte längre, då var jag tvungen att ta bort honom. Sorgligt, för vi skulle haft många fina år framför oss om jag hade fått som jag velat...

Efter Lemmys bortgång tänkte jag att jag skulle leva det fria studentlivet och inte ha någon egen hund på ett tag. Det gick sådär. Efter någon månad började jag surfa runt på diverse kennlars hemsidor. Plötsligt satt han bara där. En bild på en liten släthårig tax. Under bilden stod det "jag blev över när jag var valp". Detta var ju naturligtvis omöjligt att motstå så en vecka senare hade jag lånat en bil och brassat iväg till Värmland och hämtat Harry - eller Harpan som han oftare kallas. Jag blev med hund igen och Matsson blev med en ny lillebror.

Harry fyller nu sju år i april och om Lemmy var min prins så är Harpan min prinskorv (vilket jag tycker framgår ganska tydligt av bilden). Harpan är en riktigt butter liten hund men samtidigt det mest keliga i hundväg jag någonsin mött. Sitta i knä är det absolut bästa som finns. En riktig liten soffpotatis är han dessutom...

Som avslutning slänger jag in en bild på mig, Harpan och (en mycket ofriserad) Matsson.

Alla mina pälsklingar - ni finns i mitt hjärta för alltid och ni är de verkliga männen i mitt liv! <3

Tröja till Harry!

Världens bästa mamma har stickat en fin tröja till min frusna lilla Harry. Resultatet är en betydligt gladare tax och därmed en betydligt gladare matte!

Harpan <3

Hon har använt sig av detta mönster, fast hon har stickat i ett annat garn. Dessutom har hon fått lov att göra om mönstret rätt rejält eftersom Harrys kroppsproportioner inte riktigt är som andra hundars...

Tack mamma säger både jag och Harpan!

Harry och garn!

Kan meddela att lilla Harpan har piggat på sig och att han fick komma hem igår. Skönt! Han tycks dock inte ha en aning om att han är nyopererad och är inte riktigt med på noterna att vara konvalescent och förstår inte alls varför han bara får gå korta promenader och inte får springa lös. Och så är det ju den där hemska tratten...

Trattkantarellen

Sen har det varit fest i brevlådan också. Fick hem åtta nystan Drops Karisma i naturvit, gammelrosa och mörkbrun. Sååå fint garn! Tänkte det skulle bli ett par sockor och ett par vantar, antingen Drops 116-6 och 116-53 eller 116-8 och 116-54. Hmmm... beslutsångest (fast jag har ju ett tag på mig att fundera med tanke på att jag ska sticka halsdukar och inget annat framöver...)! Vad tycker ni?

Drops Karisma

Sen vann jag tävlingen hos Par i stickor också! Wiiii! Vilken nybörjartur jag har! Extra spännande eftersom priset är hemligt. Jag väntar med spänning...

Hundoro och stickexperiment

Usch vilken helg det blev. Det började bra med att vi åkte ut till landet för att stänga sommarstugan för vintern. Mys med öppen brasa, löv och stickning. Allt var frid och fröjd tills Harry (min lilla vovve som syns här på bilden bredvid) började kräkas som en galning på söndagen. Han slutade inte efter att vi kommit hem heller och när det på kvällen luktade blod om det bestämde jag mig för att åka in med honom till djursjukhuset. (Tack till Gurra och Helena som hjälpte mig med skjuts och moraliskt stöd!) Väl där konstaterades att något fastnat i tarmen på honom och att tarmen var så vätskefylld att den höll på att explodera... Det blev akutoperation i natt och det visade sig att han svalt ett helt ekollon. Nu ligger han kvar på sjukhuset och vi hoppas att det inte blir några komplikationer. Hule! Mattes lilla pälskling...


Vad gäller mer handarbetsmässiga saker så har jag påbörjat ett nytt stickprojekt. Det är nämligen så att min pojkvän och ett gäng kompisar har ett litet "ploj"-band som heter Steffes Bluesband. De gör covers på kända rocklåtar och uppträder mest på den lokala pizzerian. Nu ska de ha julspelning den 18:e december och har fått för sig att de vill ha halsdukar stickade till detta tillfälle. Jag kan ju självklart inte låta bli...

Tanken är att det ska bli svart/vita halsdukar med varje bandmedlems porträtt på och sedan ska det stå Steffes Bluesband. Älskling (som är bandets trummis) fick vara först ut som försöksperson. Jag tog en bild av honom, och sedan hjälpte Erik mig att göra om den till svart/vitt (precis som vi gjorde med Maths flagga).

Nästa steg var att göra om den till ett mönster, vilket Erik också hjälpte mig med. Då de olika stickmönsterprogrammen som finns här ute i sajber inte fungerade särskilt bra så gjorde vi om honom till ett pärlplattemönster i stället, för det går ju också att sticka efter.

Efter detta kilade jag iväg till Trouvadi, Stockholms bästa garnbutik, och införskaffade garn. Det blidde tre nystan Schachenmayr nomotta, riktigt tunn ull. Jag ville inte köpa mer garn än så eftersom jag inte vet om jag kommer lyckas med projektet än. Jag har nu börjat sticka på den första halsuken i alla fall och kommit så här långt:

Som synes så går det inte alltför fort fram. Garnet är så tunt eftersom det annars skulle bli alldeles för brett, jag stickar på stickor 2,5 och mönstret (som är med här på bilden) är sjukt pilligt. Dessutom är de sex personer i bandet, så frågan är om jag kommer hinna göra sex halsdukar till den 18:e december?! Ja, den som lever får se...