Michaela-uppropet!

På bilden här nedan ser ni mina Michaela-vantar (mönster av bästaste Manduzana) som jag stickade för ett par år sedan. De har sedan dess varit en stor favorit för mig och jag har använt dem flitigt. De är dock fortfarande hela och har knappt noppat sig alls.

Varje morgon när jag går till jobbet passerar jag ett antal rumänska tiggare på Stockholms central. En av dem ser alltid olyckligare ut än resten. I morse när jag passerade var hon ensam kvar. Jag såg hur hon kämpade med att hålla tillbaka tårarna, men de trillade nerför hennes kinder i alla fall och hon satt och strök bort dem med händerna. Jag såg att hon frös. Den synen fullständigt krossade mitt hjärta och jag kände instinktivt att jag måste göra något mer för henne än bara slänga två kronor i hennes lilla pappersmugg.

Jag kände mig så äcklad över att jag, som fick lön igår, var på väg till mitt lagom trivsamma jobb för att tjäna ihop lite mer lön. Summor som för henne bara är en fantasi. Så jag gick till bankomaten och tog ut en rejälare slant så att hon kanske förhoppningsvis snabbare kan åka hem till de där två barnen som hon har på sitt nästan söndertummade foto. Dessutom hade jag mina Michaela-vantar med mig. Jag älskar dem men nog fasiken behöver hon dem mer än jag. Så jag drog upp dem ur väskan och gav dem till henne. Hon blev så glad att hon kysste min hand. Hon höll den kvar länge innan hon motvilligt släppte den. Då kunde jag knappt hålla tillbaka tårarna.

Jag tänker lite som så att oavsett hur man står åsiktsmässigt i fråga om tiggarna, om man tycker det är bra idé att ge dem pengar eller inte osv. så tror jag att vi alla kan enas om att de är människor precis som du och jag och att de fryser som du och jag. Och Sverige är ett jäkligt kallt land ungefär sex-sju månader framöver. Dessutom tror jag mig veta att vi är många handarbetare där ute som har något av ett överflöd av stickade pinaler i byrålådorna. Jag har t.ex. noterat att många säljer ut stickade saker för att överflödet är för stort. Så vad sägs om att ge bort dem istället, till någon som verkligen behöver det?

Så, jag vill uppmana alla er handarbetare där ute att ta ett par vantar, en mössa eller en halsduk m.m. och ge dem helt enkelt till en tiggare! Det är inte anständigt att människor sitter på gatorna och fryser. Jag tycker vi kallar det Michaela-uppropet!

HV igen!

Jag har nu äntligen börjat på fortsättningskursen i stickning på HV! Jag har "bara" väntat ett år...

På bilden ser ni vårt material. En hel påse full av 102 små nystan i olika färger. Snacka om godispåse! Dessa har vi sedan använt på olika sätt under helgen.

Till att göra en färgcirkel...

Och även sticka en sådan...

Och till att sticka lappar på olika teman. På den främsta provlappen på bilden nedan skulle man välja tre favoritfärger och två färger som man inte gillar så mycket, och sedan sticka med dem tillsammans på olika sätt. De flesta av oss kom fram till att våra "hatfärger" blev betydligt bättre i sällskap med andra färger. (Vilka som är mina favoritfärger och vilka som inte är det får ni gissa själva).

På den andra skulle vi välja två färger med hög konstrast i färger vi inte skulle välja annars och sedan sticka ränder på olika sätt. Mitt orange-vita prov är nog bland det fulaste jag någonsin stickat...

Idag fick vi börja dagen med att måla. Sedan fick vi klippa ut små tröjor av det vi målat och experimentera med ränder på olika sätt. Sedan ska vi välja ut en detalj av tröjorna och realisera i vår stickning. Mina är inte riktigt färdiga än, så dem får ni se en annan dag!

Det där med förkortade varv...

Ni kanske undrar hur det går med min Chuck? Svaret är: bra, så här långt:

Men! Sen var det ju det där med ärmarna... De ska plockas upp och sedan formas med hjälp av förkortade varv. Skitsnyggt kunde man tro, men icke!

Jag har gjort enligt konstens alla regler, provat olika metoder, blandat metoder, repat upp och repat upp och repat upp... Men det blir inte bra! Skitirriterande eftersom jag blir jättenöjd med resten av tröjan.

Så, nu behöver jag er! Er och era bästa tips! Vilken metod tycker du är bäst (länka gärna till film eller liknande)? Hjälp mig! Pretty please with sugar on top...

Fjällbeteskoftan

Jag skulle ju blogga den färdiga Fjällbeteskoftan! Jag förstår inte varför det var tvunget att ta en vecka, men jag antar att livet (och det årliga barnkalaset!) kom emellan. Här är den i alla fall:

Fotad av bästa mamsen, som sagt, i de jämtländska fjällen eftersom fåren som givit sin ull till den också betar i de jämtländska fjällen (fast i Åre). Som ni säkert känner igen så är det en uppifrånochner-kofta som jag påbörjade under en kurs med Tant Kofta.

Det blir verkligen en fantastisk passform när man stickar på det här sättet, eftersom man hela tiden kan prova sitt plagg och justera det vartefter man stickar.

Mönster: Koftans Kofta
Garn: Fjällbete (Det gick åt två härvor av det grå, och en härva vardera av det gröna och lila)
Stickor: 3,5

Jag hade först tänkt ha de färgade ränderna i avigt, men ångrade mig sedan och gjorde allt i slätstickning. Jag tycker av någon anledning att det blir snyggare randning på det sättet.

Och som ni ser (ifall ni följt denna följetong) så har jag ju fått byta ut alla knapparna. Men för att de skulle vara så lika de gamla som möjligt så köpte jag kokosknappar som i alla fall har ungefär samma färg och storlek, även om det inte är lika fina blommor på dessa. (Här kan ni se hur de gamla knapparna såg ut...)

Här ovan kan ni också se baksidan, och den svarta pricken är en bit lav och inte en tappad maska...

Överlag är jag väldigt nöjd med både mönstret, garnet och resultatet. Det är en sällsam lyster i detta garn, som inte alls syns på bilderna. Mönstret är toppen, fast jag får nog åka och hälsa på Tant Kofta om jag ska sticka en igen för jag kommer garanterat inte komma ihåg hur man gör ökningarna!

Jämtlandsroadtrip

Nu är vi (tyvärr) hemkomna efter vår en vecka långa roadtrip i Jämtland, jag och mamma. Storsjön runt kan man säga att det blev och jag tänkte här bjuda på en resumé.

Det första och allra mest fantastiska som hände på hela veckan var att vi var och hälsade på Molins alpacka i Hoverberg. Vilket underbart välkomnande vi fick! Vi blev bjudna på kaffe, vi blev visade alpackorna och fick hur mycket information som helst! När jag berättade att vi drömmer om en egen liten gård med några alpackor blev vi erbjudna att komma upp nästa vår och vara med på klippningen. Ska bli sååå kul! Vilka goa människor...

Och vilka goa djur! Lugna, nyfikna och väldigt sociala. Och supergulliga läten har de. Brita, som tog emot oss, sa att "de väcker känslor" och det stämmer verkligen. De stora ögonen med sina långa ögonfransar är verkligen uttrycksfulla. Ja, ni hör. Jag är kär!

Efter besöket i hagen fick vi dessutom känna och klämma på all fin ull. Den är, som ni såklart vet, hur mjuk som helst. Och den luktar ingenting eftersom den inte innehåller lanolin som fårull gör.

Två kilo ull fick följa med oss hem. En påse vit och en påse svart (det är så häftigt att de verkligen kan bli kolsvarta) och det ska bli väldigt spännande att prova spinna den sedan.

Tusen tack igen till Brita och Anna-Klara för att vi fick komma och titta, det gjorde hela vår resa! (Och den som inte får nog av alpackor kan spana in min instagram för där finns ett par bilder till...)

Efter detta åkte vi upp till en fjällstuga i Gräftåvallen, där vi tog en rejäl dagstur ena dagen. På kvällarna satt vi och stickade och mös i stugan. Hur mysigt som helst!

Uppe på fjället passade vi också på att ta snajdiga foton av den färdiga Fjällbeteskoftan. Men de får ni se i ett annat inlägg...

Efter fjällturen tog vi en vända till Åre eftersom mamma aldrig varit där. På vägen tillbaka besökte vi Rista-fallet såklart (snart har hela familjen en varsin bild framför det).

Sedan var det dags för den tre timmar långa turridningen på Aspås turridning, något jag fruktat lite för eftersom jag inte är någon storryttare precis, men som ni ser gick det ganska bra...

Jag lyckades faktiskt både galoppera och tölta med hyfsad framgång, men jag har fortfarande ont i ljumskarna!

Mamma, däremot är ju en van ryttare (rider en gång i veckan på sin medryttarhäst) så hon satt avslappnat i sadeln, även om tölt var nytt för henne också.

Efter ridningen åkte vi in och bodde de sista nätterna på Jamtlis vandrarhem i Östersund. Där fick vi det största rummet på hela vandrarhemmet och det var verkligen en smärre salong vi och hundarna hade helt för oss själva.

Sista dagen gick vi på själva muséet. Det var roligt, men bilderna blev inte toppen. Jag ska inte plåga er med halvskumma, suddiga bilder på broderier. Åk dit istället! Sen kan man köpa en fin yllebroderisats i shoppen också, det gjorde jag!

I lördags började vi den långa färden hem, deppiga som få... Som tur är hittade vi en till alpackagård utanför Sandviken, Adora alpacka, där vi gjorde en snabbvisit. Jag gick inte lika bananas där, utan fick med mig ett halvt kilo brun ull och en hel drös nya foton...

Nu lider vi av stor hemkomstdepression. Tillbaka i betongförorten och trängseln på tunnelbanan är inget man längtat efter precis. Inte heller att tvätta bilen, vilket återstod att göra igår.

Om vi inte var övertygade innan så är vi det nu. Det är Jämtland vi vill flytta till! Nu återstår "bara" allt det praktiska...

Urd!

Nu är hon äntligen här - Urd! Namnet har hon fått av de fornnordiska nornorna och hon är en Kromski Sonata. Sååå fin är hon!

Tillsammans med henne fick jag en mängd tillbehör - spolar i olika storlekar, jumbovinge, lazy kate och tre olika härvträn. Dessutom fick jag en hel del ull och en del som var så att säga halvspunnet. Därför invigde jag henne med att tvinna ihop två stycken redan spunna singlar, de till höger på bilden ovan.

Jag är riktigt nöjd med resultatet och ser fram emot att spinna "på riktigt" på henne!

Men först ska jag ha en semestervecka till, vilken ska spenderas tillsammans med mamma på en liten roadtrip norröver. Så jag återkommer om en vecka med en liten rapport därifrån. Ha det bäst så länge!

Rasmus Owlet

Rasmus Owlet har ju varit färdig en stund, men saknat knappar. Efter mycket letande hittade jag till slut de perfekta ögonen/knapparna.

Mönster: Owlet av Kate Davies
Garn: Entrådigt från Wålstedts
Stickor: 5,5 och 6

Rasmus är två år, men jag stickade storlek 3-4 år i tunnare garn och mindre stickor. Jag tror dock den är för stor för honom, men hellre för stor än för liten. Förhoppningsvis kan han ha den i vinter när det är som kallast.

Det är verkligen helt omöjligt att fånga tröjans färg på bild, men dessa är hyfsat lika.

Tröjan kommer levereras nästa söndag. Rasmus bor nämligen i Rättvik, och jag och mamma ska åka förbi där på väg upp till Jämtland, där vi ska roadtrippa i en vecka.