Detta foto är taget för ett gäng veckor sedan, magen är betydligt större än så nu. Det har varit en intensiv tid eftersom jag har mina reumatiska diagnoser. En av dem gör att jag har en slags antikroppar som gör att barnet löper risk att få hjärtblock. Detta innebär att hjärtfrekvensen går ner så mycket att fostret i värsta fall dör, annars behöver födas med pacemaker. Jag har därför gått en gång i veckan och skannat hjärtat. Risken att utveckla hjärtblock är som störst i vecka 18-24. De veckorna har vi nu passerat och allt har sett bra ut. Snacka om att kunna pusta ut, men det har varit lite krävande rent mentalt att inte veta...
Resultatet av att vi är ok:ade på den fronten är i alla fall att man börjat våga köpa lite prylar till Larven (som hen kallas än så länge). Först ut detta underbara babynest från Fröken Skogsbär. Visst är det fantastiskt?!
Jag har även köpt på mig en hel del tyger, mest begagnat. Plötsligt har sylusten vaknat, som har varit vilande i flera år. Det var bara det där med tiden...
Nu är jag i vecka 29 så det närmar sig med stormsteg. Det är fortfarande lite bökigt, måste ta sprutor i magen med blodförtunnande varje dag och gå på extra ultraljud eftersom fostret riskerar att växa dåligt när man har reumatism. Men, hittills har allt sett bra ut så vi tutar och kör!
På stickfronten då? Ja, den för lilla mössan Hedvig har hittat ett nytt hem hos femåriga Gry. Skönt att den hittade sig en nöjd ägare till slut.
Efter denna fadäs står jag ju fortfarande utan mössa, så nu har jag påbörjat en Richard The Roundhead Tam, av min favoritdesigner Kate Davies. Efter att ha stickat om den tre gånger och bytt till betydligt större stickor än i mönstret är den nu i alla fall lagom stor. Eller var det åtminstone innan blockning (vilket jag la den på idag). Bättre bilder kommer när den är helt färdig.
Sedan har jag även påbörjat en Betula-sjal av Clara Linnea, som jag länge suktat efter. Sjalen alltså, inte Linnea. Jag stickar den i Solkustens eget garn och det blir den enooorma varianten. Jag gillar ju som bekant stora sjalar...
Och Harald då? Jo, han mår bra och pälsen växer. Spana bara in dessa fötter!
I februari ska jag klippa honom för första gången. Är sjukt nervös inför det faktiskt! Och hoppas innerligt att det är lite mindre kallt då. Just nu behöver han verkligen all päls han har. Stackarn. Lite ångest är det att ha honom där ute på verandan i minusgraderna...
Ja, det var lite om vad som hänt sen sist. Nu hoppas jag att inläggen kan bli lite mer frekventa från mitt håll. Egentligen gillar jag ju att blogga jättemycket och jag tycker så mycket om alla er bloggläsare. Puss på er!
